Jag känner en fruktansvärd ånger. Förlåt älskling, förlåt för att jag tagit ifrån oss vår glädje.

Jag tänker tillbaka på tiden då vi träffades, på alla skratt. Jag minns att jag en gång sa; "Gud vad jag skrattar på alla bilder". Det var du som fick mig att le. Att få vara med dig var det bästa jag visste.

Du är en väldigt fin människa, en underbar mamma till våra barn och en fantastisk flickvän och sambo. Jag älskar dig!

Fick jag önska en sak så skulle jag önska att jag aldrig tog den första drogen, att allt som nu hänt skulle vara ogjort. Att vi skulle vara lyckliga tillsammans, gå på fjällvandring med våra barn, bo i tält och fiska. Gå till lekplatsen och bygga sandslott, leka och skratta. Att få ta hand om varandra, pussas och kramas och få kalla varandra för älskling.

Min högsta önskan är att vi får uppleva det igen, att du ger mig en chans till. Jag lovar att ta den! För Puppi, jag älskar dig från djupet av mitt hjärta. Förlåt!

Det känns som en dröm och jag hoppas att jag snart vaknar.

Hur fan kunde det ske?

I våras avslöjades mitt dubbelliv, å ena sidan en småbarnsfar med en liten kille på snart 2 år och en höggravid sambo, å andra sidan drogberoende. Jag hade då levt drygt ett år i ett snabbt accelererande kokainberoende när polisen en dag hämtade mig på arbetsplatsen.

Just i den stunden bestämde jag mig för att berätta för familj och vänner. Jag såg det som min chans att få hjälp, en chans att överleva...

Min arbetsgivare hjälpte in mig i behandling, min sambo stöttade och våra familjer hjälpte till. Äntligen skulle allt bli bra igen!

Hur fan kunde det ske?

Lillebror föddes, sommaren gick och jag gick in i mitt missbruk igen. Ett drogtest i augusti fick mig att berätta för andra gången. Fortfarande stod de som var mig nära kvar om än väldigt besvikna, lite avvaktande men beredda att stå kvar.

Hur fan kunde det ske?!

Imorse berättade jag för min sambo om ytterligare ett återfall...

Hoppas snart att jag vaknar ur drömmen